The flame in all of us
När jag blev sjuk kände jag mig fruktansvärt ensam. Ensam, annorlunda, konstig och, det värsta av allt, jag kände mig äcklig. ÄCKLIG. Jag kände mig som världens vidrigaste människa. Jag skämdes, och skämdes lite till och när det inte räckte så skämdes jag ännu mer. Jag vågade inte gå till en doktor på 2 år, för att jag kände mig så äcklig. När jag väl vågade gå till doktorn, då fick jag diagnosen.
Jag känner mig inte äcklig längre. Sjukdom eller inte, jag är fortfarande Sofia. Jag är en rolig, glad och sprallig person. Och jag har lärt mig att jag inte är ensam. Varken med crohns eller med tarmbesvär överlag. Vi är rätt många faktiskt. Tyvärr, eller vad man nu ska säga. Tyvärr, ja på sätt och vis, men fan vad glad jag är över att ni andra finns. Vilka skulle jag annars reflektera med? Vilka skulle annars förstå precis vad jag menar?
Jag är så fruktanvärt dålig på att komma till ett bra slut. Men det jag ville få fram vad väl att vi inte är ensamma och jag är glad att ni andra finns (och om ni vill hitta fler så kan ni söka på crohns på bloglovin så poppar det upp en massa kuliga personer).
Have fun!