Sofia

Var på krogen ikväll. Nykter, för en gångs skull. Kom in på ett samtal om min tatuering, texten ovanför då. Den är ju gjord som en påminnelse om att jag faktiskt klarade av allt det onda som min sjukdom fört med sig en gång, och att jag kommer att klara det alla gånger som det uppstår. Oavsett vad för svacka jag har i livet, så vet jag att jag har styrkan inom mig att klara mig i genom det. Den enormt psykiskt och fysiskt tunga tid som jag gick i genom då, den var jobbig men jag gjorde den lättare genom mig själv, genom mina val.

 

Min poäng med allt det här är egentligen att jag tycker det är skönt att jag så öppet kan prata om att jag är sjuk. Jag har inga problem med det, och det blir inte en negativ stämning av det samtalet, eftersom jag inte tycker att det är ett jobbigt samtal.

 

När jag blev sjuk så var jag så orolig för hur jag skulle berätta om min sjukdom. Speciellt för nya personer som jag tänkt behålla i mitt liv. Sådana som kan bli påverkade av sjukdomen. Så som vänner och en eventuell pojkvän. De måste ändå få välja om de vill leva med sjukdomen eller inte, jag vill inte tvinga det på någon. Men nu när jag har min tatuering, då kan jag så smidigt och enkelt berätta hur det är utan att det blir en konstig stämning.

 

Det är skönt. Jag älskar min tatuering. Den är en del av mig. Den påminner mig om min styrka. Den får mig att känna mig stark och tillräcklig.

 

God natt kära ni. Jag hoppas att ni också kan känna er starka i svagheten och tillräckliga oavsett.