Det som många gånger är svårt när man är sjuk, eller för den delen går igenom något annat jobbigt, är oförstående från ens nära och kära.
Det är klart att de flesta kan relatera till lite ont i magen och diarréer. Det har ju alla haft någon gång. Det är klart att de flesta även känt sig trötta.
Men de kan inte relatera till hur det är att ha ont i magen samt diarréer flera gånger per dag. Varje dag. I flera månader. Hur ansträngande det är att ta sig från soffan till sängen.
I de flesta fall har jag inte ens orkat förklara. Förutom till mina rumskompisar. Jag har förklarat hur min mage kan bete sig. Dessutom har vi en väääldigt öppen relation till varandra. Så det kan i princip låta så här när vi pratar:
"Nu måste jag gå och skita", "Idag klarade jag av att skita!", *Pruuuutt* "Det var jag!"
Den öppna relationen vi har gör ju att jag kan prata om det mer. Jag har försökt och kommer igen försöka förklara vad det är som händer i kroppen. Vi ska alla tre gå på min diet så att det blir enklare för mig. De hjälper mig att hålla utkik efter toaletter när vi är ute på stan, eller utomlands. När jag säger att jag behöver söka upp en toalett så förstår de att jag menar nu och inte snart.
Jag önskar att jag kunde ha samma öppna relation till alla, och jag försöker. För desto mer man avdramatiserar bajs och sånt, desto naturligare blir det för mig att vara jag.
Jag kan inte säga annat än att jag älskar mina vänner. Jag älskar att vara jag. Och jag älskar livet. Och jag tror fortfarande att jag kan bli frisk.