De imperfekta
Jag var verkligen på botten. Då för ett år sen. Ibland känslomässigt på botten, ibland bara kroppsligt. Jag hade en konstig förmåga att hålla mig fokuserad, trots allt. Eftersom kroppen mådde så dåligt, ville jag må bra. Så jag bestämde mig, och så mådde jag bra i huvudet. Så ofta som jag kunde.
Men trots allt, så var jag fortfarande på botten. Jag kände igen mig, jag kände igen känslorna. Kände igen de elaka tankarna som kom krypandes. Kände igen rösten. Den som sa åt mig att jag aldrig kommer duga igen. Men jag ville inte riktigt släppa in den igen. Det är helt enkelt för tungt. Jag har inte plats i min hjärna. Men den är som en jobbig bekant som tränger sig på och bara tar energi. Även fast jag för länge sedan lärde mig att sluta lyssna på det örat, så finns det fortfarande en del av mig som faller tillbaka. Tillbaka i det där mörka, och jobbiga. Jag kunde liksom inte låta bli. Att ställa mig frågan: Vad har jag någonsin gjort för att förtjäna det här?
Jag tog mig från botten till toppen på kort tid. Inte på egen hand. Trots att jag, om jag får säga det själv (och det får jag ju), är väldigt stark. Jag hade aldrig klarat det här. Eller inte så bra som jag gjort. Om det inte var för dem.
De som älskar mig. Mitt operfekta jag. Min familj. Både dem som jag är bunden till blodsligt och de som jag valt helt själv.
Ibland dyker de bara upp. De där personerna som man behöver mest, precis när man behöver dem som mest. Det hände mig. Mina imperfekta dök upp. Mina superhjältar. De som jag kommit att kalla för min familj. De som gör mina dagar så bra som de är. För jag har aldrig haft så här roligt, dagarna i ända, som jag har med dem. Jag ger, och jag får tillbaka. De håller om mig när jag gråter. De är mina mentala stödhjul, som jag fortfarande behöver.
Om de inte hade varit för dessa människor. Då hade jag nog aldrig förstått. Att jag faktiskt duger. Trots mina brister. Trots att jag har brister som "ingen annan har". Att mina brister inte definierar mig. Och att jag förgyller deras vardag, lika mycket som de förgyller min. Vi delar det här. Vi delar glädjen, sorgen, ångesten och alla otroliga minnen. Glädjen blir alltid dubbelglädje, sorgen blir alltid hälften så svår. Vi är en konstig blandning av tragiska människor. Några har förlorat närstående i cancer eller olyckor, andra lever i ovisshet och en del av oss är sjuka. Och trots allt. Så har vi funnit en plats, där vi kan må... bra. Där vi kan glädjas åt nuet.
Jag förtjänade inte min sjukdom. Jag har inte gjort någonting för att förtjäna den. Men jag förtjänar mina vänner som jag fått. Jag förtjänar den glädje som jag känner dagligen. Med rätt personer kan livet verkligen bli så där, drömlikt bra.
Jag är lyckligt lottad. Jag är en rik människa. Och det betyder så mycket mer. Det betyder mer än en sjukdom. Sjukdomen känns bara som en flugskit i jämförelse.
Och den flugskiten kan faktiskt ta och dra åt pipsvängen. För jag tänker inte låta den dra ner på den lycka jag känner.
Så det så.
Men trots allt, så var jag fortfarande på botten. Jag kände igen mig, jag kände igen känslorna. Kände igen de elaka tankarna som kom krypandes. Kände igen rösten. Den som sa åt mig att jag aldrig kommer duga igen. Men jag ville inte riktigt släppa in den igen. Det är helt enkelt för tungt. Jag har inte plats i min hjärna. Men den är som en jobbig bekant som tränger sig på och bara tar energi. Även fast jag för länge sedan lärde mig att sluta lyssna på det örat, så finns det fortfarande en del av mig som faller tillbaka. Tillbaka i det där mörka, och jobbiga. Jag kunde liksom inte låta bli. Att ställa mig frågan: Vad har jag någonsin gjort för att förtjäna det här?
Jag tog mig från botten till toppen på kort tid. Inte på egen hand. Trots att jag, om jag får säga det själv (och det får jag ju), är väldigt stark. Jag hade aldrig klarat det här. Eller inte så bra som jag gjort. Om det inte var för dem.
De som älskar mig. Mitt operfekta jag. Min familj. Både dem som jag är bunden till blodsligt och de som jag valt helt själv.
Ibland dyker de bara upp. De där personerna som man behöver mest, precis när man behöver dem som mest. Det hände mig. Mina imperfekta dök upp. Mina superhjältar. De som jag kommit att kalla för min familj. De som gör mina dagar så bra som de är. För jag har aldrig haft så här roligt, dagarna i ända, som jag har med dem. Jag ger, och jag får tillbaka. De håller om mig när jag gråter. De är mina mentala stödhjul, som jag fortfarande behöver.
Om de inte hade varit för dessa människor. Då hade jag nog aldrig förstått. Att jag faktiskt duger. Trots mina brister. Trots att jag har brister som "ingen annan har". Att mina brister inte definierar mig. Och att jag förgyller deras vardag, lika mycket som de förgyller min. Vi delar det här. Vi delar glädjen, sorgen, ångesten och alla otroliga minnen. Glädjen blir alltid dubbelglädje, sorgen blir alltid hälften så svår. Vi är en konstig blandning av tragiska människor. Några har förlorat närstående i cancer eller olyckor, andra lever i ovisshet och en del av oss är sjuka. Och trots allt. Så har vi funnit en plats, där vi kan må... bra. Där vi kan glädjas åt nuet.
Jag förtjänade inte min sjukdom. Jag har inte gjort någonting för att förtjäna den. Men jag förtjänar mina vänner som jag fått. Jag förtjänar den glädje som jag känner dagligen. Med rätt personer kan livet verkligen bli så där, drömlikt bra.
Jag är lyckligt lottad. Jag är en rik människa. Och det betyder så mycket mer. Det betyder mer än en sjukdom. Sjukdomen känns bara som en flugskit i jämförelse.
Och den flugskiten kan faktiskt ta och dra åt pipsvängen. För jag tänker inte låta den dra ner på den lycka jag känner.
Så det så.
