Måndagstankar
Jag hamnade en snabb sväng in på dåliga tankar. Tankar som att jag inte borde försöka hitta mig en karl, eftersom det vore orättvist mot honom att behöva handskas med min sjukdom. Orättvist mot mina framtida barn att behöva handskas med den. Eftersom jag vet att det inte enbart är smärtsamt för mig att gå igenom allt, utan även för mina närmaste. De som ser en lida och som står hjälplösa inför det. Som måste dra det tunga lasset hemma eftersom jag inte kan. Inte för att jag har tänkt hamna där igen, men för att man aldrig vet.
En bra sak med mina dåliga tankar är att jag har lärt mig att dela med mig av dem rätt snabbt. Till folk som lyssnar och som förstår. Som kommer med rätt ord vid rätt tillfällen. Så jag berättade för min kompis Annika om hur jag kände och hon sa precis det jag behövde höra:
"Men det där är en känsla du har, känslan att vara till besvär... Men man är aldrig till besvär med sina problem för sina nära. Det är när man stängs ute från något som närstående, som det är jobbigt. Och du kommer ge din framtida familj så betydligt mycket mer än vad din sjukdom kommer ta ifrån dem!! Så de vore mer själviskt att inte skaffa en.. 
Och tänk vad dina erfarenheter har hjälpt dig, andra som läser din blogg, mig osv. Du ger väldigt mycket hela tiden"
Och tänk vad dina erfarenheter har hjälpt dig, andra som läser din blogg, mig osv. Du ger väldigt mycket hela tiden"Jag vet inte riktigt var jag skulle vara om jag inte hade så fina vänner som jag har. Men jag vet att det skulle vara en väldigt mörk, bitter och tråkig plats. Men jag behöver inte oroa mig för att hamna där. Det finns alltid någon som lyfter upp mig när jag faller.
