Konfirmation
Då var min lillasyster konfirmerad. Konfirmationen tog inte allt för lång tid, och jag kände mig fånig som nästan höll på att börja gråta där i kyrkan. Men prästens prat om tunga tider och att ta sig upp igen gjorde verkligen att jag måste bita ihop för att hålla tillbaka tårarna.
Jag har aldrig varit mycket för kyrkan. Jag tror liksom inte på det där. Men jag kan förstå folk som går till kyrkan. Som finner tröst där. Jag kan verkligen förstå det. Jag har inte gjort det tidigare, men efter idag kan jag det.
Efter kyrkan vad det dags för släktkalas. Och jag har egentligen inte alls tyckt om släktkalas efter att jag blev diagnostiserad eftersom folk ställde så mycket frågor. Och jag ville inte fokusera på min sjukdom under kalas utan ville bara fira och ha kul, få känna mig som alla andra. Idag ställde folk inte frågor. Och det var himla skönt. Jag fick äta mitt egna och kunde bara ha det trevligt med alla andra.
Äh, jag kommer inte på något fint att avsluta med. Det tog helt slut på tankar. Nåja, i morgon börjar en ny vecka och under helgen åker jag till Stockholm för att träffa fina vänner och bara ha det kul. Jag kan verkligen behöva kul just nu.
Nu film. Ha det bra kära ni.
