Sofia

Listan kan egentligen göras oändligt lång. Listan på negativa känslor som antagligen dykt upp hos oss alla, ett flertal gånger, mer eller mindre. Och med all rätt. Det är verkligen inte de roligaste sakerna vi får vara med om. Kroniska diarréer, magsmärtor, den extrema tröttheten, oron att inte hinna till toaletten i tid. Och inte nog med det, även piller, sprutor, förnedrande undersökningar och i vissa fall jobbiga operationer.

 

Och var får vi vårt hopp ifrån? Läser man på hemsidor med information med sjukdomen så står det i princip att man helt enkelt får lära sig att leva med det. Men i mitt fall var det en klen tröst när jag behövde riktigt hopp. Det kändes som att de sa till mig att det är bättre emellan åt men att jag kan räkna med att det kommer bli värre igen. Och jag vill inte gå omkring och vänta på att det ska bli värre igen.

 

Många av er är nog bekanta med det här stället. Inte specifikt det här stället. Men vårt andra hem sjukhuset.

 

Inte nog med att vi har det tungt som det är. Vi lever också i ett samhälle där man inte pratar om sånt här. Det är väldigt sällan som det är okej att prata om bajs, skit, sånt som luktar illa. Så hur ska man våga synas? Hur ska man våga stå upp för sig själv? Jag vågade inte gå till sjukhuset på två år för att jag var rädd för att folk skulle börja tycka illa om mig. Jag sökte inte hjälp förrän jag inte kunde handla längre. Jag var så rädd att folk skulle titta snett på mig för att jag skiter mer än andra. En enkel sak som att teckna en försäkring blev ett problem. Att arbeta är ett problem. Att gå och handla kan vara ett stort problem.

 

Så där. Nu är listan med det jobbiga uppradat. Ni känner nog igen er, många i varje fall. Nu ska vi vända på pannkakan. Eller, jag kan inte vända på er pannkaka, det är en sak ni måste göra själva. Men jag vänder min egen pannkaka nu.

 

Jag är starkare nu. Jag är mig själv nu. Jag bryr mig inte om vad andra tycker, jag skiter när jag måste skita och om folk stör sig på det eller tycker att det är äckligt så är det faktiskt inte mitt problem. Det är deras.

 

Jag tar tillvara på små tillfällen och gör små saker bara för att göra mig själv glad (tar en promenad i regnet mitt i natten, eller köper en bukett rosor till mig). Jag lyfter vardagen till en ny nivå och har jäkligt kul inne i mitt huvud. Jag försöker göra vardagssaker till ett äventyr (leker kemist när jag gör yoghurt).

 

Jag är mer selektiv då det kommer till mina vänner. Jag umgås med dem som gör mig gott. Som ger mig energi. Som jag kan vara mig själv mig och som alltid accepterar mig. Jag umgås med sådana personer som gör mig glad, och som alltid ger tillbaka.

 

Jag tar hand om mig själv och min kropp på ett sätt som jag inte skulle ha gjort om jag inte hade blivit sjuk. Jag äter hälsosamt nu och jag tränar. Jag tar hand om mig inifrån och ut.

 

Jag känner mina känslor. Jag låter mig vara arg, riktigt arg, när jag behöver det. Men jag har också lärt mig att ta mig upp snabbt. Jag har fått ett annat perspektiv på saker och ting. Jag har mer tålamod nu. Både med mig själv och andra.

 

Jag har blivit en bättre människa, i mina egna ögon. Men jag jobbar mycket med mig själv. Varje dag. Jag tänker goda tankar om mig själv varje dag. Jag föreställer mig att jag blir frisk, varje dag. Med min diet, så börjar jag om varje dag (jag peppar mig själv varje dag så som jag gjorde dag 1, för att inte glömma bort och i misstag äta en kaka eller något).

 

Jag försöker också göra någonting bra av min sjukdom. Om jag kan hjälpa en annan människa med mina erfarenheter, då kanske det inte är så dumt trots allt. Om jag kan inspirera andra, då känns det lite bättre. För mig.

 

 

Okej, nu till det jag egentligen vill säga. Här har ni några saker som jag brukar göra när allt känns förjävligt, som får mig att må bättre.

 

1. Jag är riktigt arg/ledsen/besviken. I en timme eller två och om det behövs en dag eller två. Jag brukar ta en paus från allt och koncentrera mig på att få ut den känsla som jag känner riktigt starkt.

 

2. Jag skriver ner hur jag känner. Lyssnar på musik som bekräftar min känsla. Ser på filmer som får mig att gråta eller som gör mig arg.

 

3. Jag pratar med folk om hur jag känner och varför efter att jag fått ur mig känslan. Det kan vara mamma eller en av mina närmsta vänner. De som varit med från början och som vet vilken berg- och dalbana jag egentligen sitter i.

 

4. Jag bestämmer mig för att sluta vara arg och lämnar det bakom mig. Då fokuserar jag på att göra sånt som gör mig glad eller nöjd. Det kan vara att städa rummet, arbeta med någon uppsats, ta en promenad, köpa blommor till mig, bygga ett fort, se en rolig film, lyssna på peppande musik. Vad som helst. Den låt som brukar spelas rätt aktivt då är drop the world (lil wayne och eminem) eftersom den har både ilska i sig och ett litet "fuck you jag kommer ta mig igenom det här ändå".

 

Nu en liten fråga till er (okej två då): Vad brukar ni göra för att ta er upp igen? Hur får ni jorden att snurra trots allt det dåliga?