Sofia

Det gör så fruktansvärt ont varje gång. Jag var till sjukhuset i dag, med min fistel som opererades i somras, men som inte vill läka ordentligt. Det är alltid så fruktansvärt jobbigt att höra hur allvarliga fel jag kan få, i framtiden. Det var jobbigt att höra att det som jag trodde kunde fixas med ett par stygn måste fixas med en nu operation, om jag vill fixa det. Det är jobbigt att sitta där och försöka förstå saker som ibland känns obegripliga. Det är jobbigt att sitta och hålla tillbaka tårarna.

Det är ännu jobbigare att komma ut ur sjukhuset och försöka leva normalt. Försöka klista på ett leende. Varför kan det aldrig vara enkelt?

Med Johnny Cash (You can stand me up at the gates of hell, but I won't back down) i bagrunden skulle jag köra till butiken, det slutade med att jag började gråta och fick ta ett extra varv för att lugna ner mig.

Nu är jag hemma och kan gråta fritt. Det var tänkt att jag skulle åka tillbaka till Eskilstuna redan i kväll, men jag kommer nog stanna här på ön tills mamma och pappa kommer hem. Jag behöver få tid och tänka igenom mitt beslut om operation eller inte.

Tänker ha chumbawamba - tubthumping på repeat. I get knocked down, but I'll get up again. You never gonna keep me down.