Jag bearbetar ju det fortfarande
Det var ju sommar då så jag hade rätt mycket tid på mig att bearbeta det hela. Men jag var rätt fast i "det löser sig" tankar. Knuffa undan problemet och ta det som det kommer. Fokusera på det som var jobbigt här och nu och inte tänka framåt särskilt mycket.
Men nu har jag kommit in en svacka igen, en lite djupare svacka. Jag mår egentligen inte sämre i kroppen, men i huvudet.
Min största fråga är: hur ska jag någonsin kunna duga för någon?
Och här är det så lätt för folk att säga "det är klart att du också kommer hitta någon som älskar dig, precis som du är". Men jag vill inte höra det. För jag tror inte på det, och tror jag inte på det, då kommer inte de orden vara någon tröst. Alls. Jag vet ju att det är möjligt, jag tror bara inte det kommer att hända. Jag äcklar ju mig själv många gånger, tankarna kring all problematik som kan uppstå i framtiden.
Och om man nu träffar någon, då måste jag ju ge den personen ett val. Valet att leva med en sjuk person eller inte. Och i vilket stadie är det lämpligast att berätta något sådant?
Kanske det inte är så lämpligt att på första dejten säga "Jo hej, jag har en kroniskt sjukdom. Och det kan hända att jag blir inkontinent när jag blir äldre. Alternativt att jag får leva med en påse på magen. Och just det, jag har lättare att utveckla magcancer".
Min största önskan är att skaffa familj. Men är det rättvist att möjligtvis utsätta sina egna barn för samma sjukdom som jag tycker är fruktansvärt jobbig? Och kommer jag någonsin vara kapabel till att skaffa barn. Och förstör jag min kropp ännu mer genom en graviditet. Är det värt de komplikationer som kan uppkomma efteråt?
Allt känns bara så jobbigt nu. Trots att det är så långt borta allt det här. Men tiden går så himla fort, och jag vill liksom inte riktigt vara med längre.