Sofia

Det märks att jag är fruktansvärt aktiv på den här bloggen.

Ska sanningen fram så vill jag inte lära mig konsten att bli vuxen. Av mina erfarenheter har det endast betytt att jag har behövt handskas med problem som jag önskar att ingen ska behöva handskas med. Jag har både varit huvudpersonen och den som stått utanför och sett hur andra mått dåligt.

Varför ska det behöva vara så här. Varför ska all denna smärta behöva finnas?

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Men ibland är det jävligt tungt.

Sjukdom är någonting svårt. Det är svårt för alla inblandade. Det är svårt för omgivningen att veta hur den som mår dåligt vill bli behandlad, och det är svårt för den som är sjuk att vara tolerant mot omgivningen.

När jag mådde som sämst, då kunde hade jag ont varje dag i fyra månader. Inte hela dagen varje dag men fortfarande varje dag. Jag visste inte om jag klarade av att gå och handla. Jag försökte klara av skolan, och när jag inte hade skola så pendlade jag hem för att ta prover och göra tester på sjukhuset (6 timmars resa). På sidan av detta skulle jag leda en förening och försöka vara en bra flickvän. Jag kan lätt säga att jag inte skötte någon av de uppgifterna särskilt bra.

Så, hur ska man vara som vän för att finnas där och försöka förstå den som är sjuk?

Jag mådde ju dåligt i så lång tid (och då var det ändå en kort tid jämfört med andra med samma sjukdom som jag) och jag märkte att folk till slut tröttnade på att jag mådde dåligt hela tiden. Det måste jag ha förståelse för. Men det är väldigt viktigt att omgivningen försöker förstå att det inte är något som gör över hur som helst, och att det inte hjälper att "försöka vara positiv". Försök att tänka er in i den andres situation. Hur skulle det kännas för dig om du hela tiden måste ha en toalett i närheten, hur skulle du känna om du hade ont varje dag en längre period, hur skulle du känna om du knappt eller inte alls kunde lämna din egen lägenhet, inte ens för att tvätta eller handla mat. Hur positiv och glad skulle du vara då?

Jag försökte vara glad och positiv så mycket som jag kunde. Vilket resulterade i att folk blev lite irriterade över det, eftersom "jag borde vara upprörd och ledsen". Sen när jag var upprörd och ledsen då skulle jag rycka upp mig och försöka vara positiv. Mina känslor dög aldrig riktigt.

Det som hjälpte mig mycket var alla de vänner som ställde upp och fanns där när jag väl orkade ville göra något annat. De som körde mig till och från sjukhuset, som efteråt umgicks med mig och bara lyssnade på mig när jag berättade hur jag kände. Men jag försökte att ägna den tiden med mina vänner till att tänka på annat också.

Det finaste någon sa till mig under tiden var: Kom ihåg, Sofia. Det är okej att tycka synd om sig själv.

Det kommer vara tungt för dig som om din dotter/son/pojk- eller flickvän/kompis osv blir sjuk. Men försök att finnas där för dem hela vägen. Det är otroligt viktigt. Tillåt dem att vara ledsna och arga, tillåt dem att vara glada, tillåt alla känslor som finns där.

Allt för stor del av min tid spenderade jag på det där sjukhuset.

Men där emellan försökte jag göra sånt som jag kände för, sånt som gjorde mig glad. Här fick jag ett väldigt sug efter att gå barfota i sanden och doppa tårna i vattnet. Hade precis kommit från koloskopin, och Meli tog med mig till vattnet så jag fick gå barfota.

Det är kanske dags för ett nytt inlägg nu. Ett inlägg om hur jag mått den senaste tiden, och om vad jag gjort. Efter Azorerna började jag ju må bättre, och det har hållit i sig. Visserligen har jag haft mina dagar då jag mått sämre men jag får egentligen skylla mig själv för jag har kanske inte levt så som jag borde göra.

Att hålla mig till en diet har ju verkligen inte fungerat. Och efter sommaren då jag i princip inte gjorde någonting så har det blivit en hel del fester.

Jag har haft roligt. Fruktansvärt roligt. Jag har fått känna att jag lever, fått lära känna nya människor och jag har gjort sådant jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag har varit en sväng till Danmark, till Sensation White, det var underbart!

Men jag vet att jag inte kan fortsätta så här. Jag ska försöka att börja ta hand om mig bättre nu fram till julen. Det innebär ingen alkohol och börja följa min diet igen. Träna mer ska jag börja också. Stora ord så jag hoppas att det håller!

I morgon ska jag tatuera mig också! Spännande.

Say whaaat?! Jo men här är jag igen, tillbaka efter en svängom till Azorerna och en mellan landning i Sverige. Jag svänger om till Sverige igen på torsdag.

What's up then? Ja ni, idag tog jag och drog mig till sjukhuset för en liten humira utvärdering (lyckades cutta upp fingret på min rakhyvel passligt innan sjukhusbesöket) och dessutom kollade de upp mitt sår som inte riktigt vill läka (darn you rumpsår!).

Jag ska fortsätta med Humira och rumpsåret ska kollas upp om två veckor. Så det blir lite fram och tillbaka resande mellan Sverige och Åland ett tag framöver.

Tarmarna har lyckligtvis blivit bättre och jag har mått bra i ca 3 veckor. Jag hoppas att det håller i sig ett tag. Framöver nu i två veckor har vi inskolning för de nya eleverna så det blir lite partey (vi smygstartade i fredags).




Jag vet jag vet att jag låter urfåning när jag slänger in engelska termer, men vet ni? Jag är urfånig, eller jag är en fjant enligt min kusin. Och jag är tuff enligt min läkare. Så jag är en tuff, urfånig fjant. Det ni, inte alla som kan det.

Och jag hittade en död fågel vid min kokosnöt. Btw.

Alltså, jag mår lite illa, så nervös är jag. Jag vet egentligen inte vad det är som gör mig nervös men jag har några alternativ:

• En dag jag längtat efter är äntligen här
• Jag är rädd för att jag glömt något
• Flygresan
• Rädsla för att tappa bort mig

Eller så är det typ en kombo av alltihopa. Det som jag tycker är lite lustigt också är att jag hade en vääldigt bra hårdag igår, och idag när jag ska ut och resa så ser det tråkigt ut. But Whyy???!

Hur som helst, hoppas hoppas hoppas att min mage är på min sida under den här resan!!! Cross all my fingers.

En sak som jag varit jätterädd för under hela den här tiden som min mage krånglat (2½ år) är att behöva skita och i efterhand upptäcka att toaletten inte fungerar. Det hände mig igår. Det var lite jobbigt, men smidig som jag är (haha!) så smet jag ut därifrån (väldigt skamsen) utan att någon märkte och ingen var i kö till toaletten (pjuuh).

Och vad jag skämdes! Ni skulle bara veta. Mest skämdes jag eftersom någon stackare kommer upptäcka det där, och någon annan stackare kommer måsta fixa det där. Som tur är slipper de veta att det är jag (utan jag kommer i deras värld endast vara "någon idiot"), och jag slipper lyckligtvis veta vem som tycker att jag är det.

Det är faktiskt inte så lätt att vara jag alla gånger. Men det kunde faktiskt ha varit vem som helst!

Över till något annat som jag kom på precis nu (eller egentligen en stund innan jag skrev meningen) är att jag och min kusin i somras träffade ett par killar från gävle som "hade ett dansband" och vi lurade i dem att jag drev en bajsblogg. Men heeej, nu gör jag ju det! Kul va! Jag borde byta namn från "att leva med crohns" till "bajsbloggen" det skulle vara lite roligare. För let's face it, mitt liv är fullt av bajs-, rump- och tarmhistorier.

Vilka röstar för??!

Nu är det inte många dagar kvar innan jag och min vän M åker iväg på en veckas semester till efterlängtade Azorerna. Som jag har längtat! Jag tror att det kommer gå bra för M och mig, jag menar hon har lokalsinnet och jag har ordning.

Dessutom verkar min sjukdom vara på min sida den här gången, förra veckan mådde jag riktigt dåligt och då funderade jag om jag ens skulle kunna åka iväg. Men med lite ändringar i kosten och ännu en spruta så verkar jag faktiskt börja må riktigt bra (slå jävligt hårt i trä). Jag gillar det här jävligt mycket måste jag säga!

I morgon åker jag på en snabbvisit till mitt andra hem, för att föra min spruta som jag ska ta när jag kommer från Azorerna. Det kanske blir lite shopping också, cause I've got time to kill.




Jag har hänsynslöst snott bilder från google. Förlåt förlåt förlåt om jag trampat på någons tår.

Här är en bild på sprutan som jag tar just nu för att dämpa mina symptom. Hela den där gråvita ändan är nålen. Det var rätt läskigt första gången men andra var inte lika jobbig.

Det är lite lustigt hur tiderna förändras och hur jag förändrats med tiden. Förra året insåg jag att jag hade gått upp 5 kg på bara några månader (vadådå, jag blev lite deppig av flytten till Sverige och kände mig lite ensam och chips var en väldigt bra lösning på det problemet). På sommaren började dessa kilon kännas lite jobbiga, speciellt när beach -10 hysterin satte igång. Jag bestämde för att gå ner de kilon jag gått upp och kom rätt fort ner till 60 kg. Jaja, nog om det. Det jag egentligen vill skriva om är att jag nu väger 53 kg, jag har alltså gått ner 10 kg och 6 kg bara under det senaste halvåret. Nu när jag väl lyckats gå ner i vikt (lyckats och lyckats, jag har inte riktigt haft något val, min kropp har bara slängt iväg kilon som rika människor spenderar pengar) då vill jag inget hellre än att lägga på några kilon, eller åtminstone inte gå ner nå mer i vikt. Jag tycker att det räcker med råge nu.

Jag vill börja träna igen, för det är jävligt kul. Men inte vad som helst, jag vill börja dansa på nytt. Det är andra sommaren i rad nu som jag spenderar med att titta på So you think you can dance och igen har jag blivit otroligt peppad till att börja dansa på nytt.

Men tanke på hur det varit för mig det senaste halvåret så kommer jag inte kunna börja träna så hårt. Men att börja lite lugnt med dansen kommer nog vara helt perfekt!

Jag klarade av att se hela dansuppvisningen utan problem! Det verkar som att allt är på väg åt rätt håll igen (iofs senast jag sa det så fick jag ett ordentligt bakslag). Senare i kväll ska jag bege mig till stan på nytt men då för att se på ett lokalt band som jag gillar. Hoppas att ljudet är bättre den här gången dock.

Kram på er!

Förra veckan var jag hos min dietist för första gången. Hon sa att hon gärna såg att mitt långsidiga mål skulle vara att gå upp alla kilon som jag gått ner, dvs att jag skulle landa på 58 kg. Jag har vägt 55 kg väldigt länge nu, och när jag klev upp på vågen i morse visade den 53,4 kg. WTF??! Det är ju inte ens på väg åt rätt håll. Typiskt. Jaja, jag får väl se det som att jag kommer vara snygg och smal när jag åker ut och reser, men på riktigt nu, jag saknar min röv lite.

Where did you go, I miss you so, seems like it's been forever since you've been gone. Please come back home <3

Då var det torsdag igen. Om några timmar ska jag släpa iväg mig till sjukhuset för att få mitt operationssår granskat och för att få min humira spruta. Det blir sista sprutan innan jag åker ut och reser.

Mitt bra humör från igår verkar hålla i sig idag och jag känner mig fortfarande pigg. Det är ett bra tecken, hoppas att tarmarna hoppar på trenden och blir lite gladare de också. De verkar vara på väg ditåt i varje fall (eller så är det bara önsketänkande från min sida, men om man vill något riktigt mycket så slår det in, det säger de i alla sagor).

I morgon ska min syster uppträda med dans på mariehamnskalaset. Jag hoppas verkligen att jag kan åka dit och kika på när hon dansar, för jag skulle verkligen vilja vara där. Men vi får se hur jag mår i morgon.