Sofia

Var till sjukhuset idag. Men inte för någon magkontroll eller liknande som det alltid gäller. Utan för att sätta in hormonspiral. När jag träffade läkaren och vi satt och prata om det ena och det andra bad han mig plötsligt att stiga upp, eftersom jag ville kolla på min hals. Han tyckte att min sköldkörtel var förstorad (och upptäckte detta endast när vi satt och pratade) och frågade mig om jag är trött ofta (vilket jag är). Sen kollade han pulsen och grejer, men den var normal. Det verkade inte vara något speciellt sen sist och slutligen. Men jag blir glad när jag träffar läkare som är uppmärksamma på sina patienter. Min crohns kom upp också och vi diskuterade den lite.

 

Jag hade ju innan ingreppet fått höra skräckhistorier från när man sätter in hormonspiral, men jag tyckte inte att det var så farligt. Tog däremot värktabletter innan för att bedöva lite. Men jag tror att mina erfarenheter från förra året har gjort mig rätt så smärttålig. Ja menar, har man haft så mycket grejer i rumpan som jag haft så klarar man nog sig igenom det mesta (för det är inte bekvämt att ha saker i rumpan)(kan inte förstå folk som gillar analsex, just saying). Fingrar, kameror, fistlar med mera. Dessutom klagar jag inte när det gör ont, jag är envis som en get. Förutom förra året när läkaren stack en nål i fisteln när den var full med var, då grät jag. Men jag klagade inte. Villospår, åter till ämnet.

 

Han tyckte att jag var riktigt duktig eller en "tuff patient" som han sa. Det är andra gången jag blir kallad tuff av en läkare. Jag gillar att bli kallad tuff (men det är nog bara för att jag är så ocool som det bara går att bli).

 

over and out!

ungefär 100 myggbett rikare, och har påbörjat den traditionella aktiviteten att skrapa sönder dem. Det var så himla kul i helgen. Jag behövde verkligen träffa alla mina underbara vänner och nya sådana. Magen höll sig i rätt bra skick. Tillräckligt för att jag skulle kunna njuta av helgen på bästa sätt. Men jag får lite abstinenskänslor efter allt roligt. Jag längtar redan till nästa helg då jag får träffa mina vänner igen!

Blogg.se påpekar alltid att en ko har tagit sig in och förstört grejer. Dumma ko. Jag vet liksom inte om mitt försök till inlägg kom upp igår, men jag tog bort det och börjar om nu istället.

 

Jag åker till Stockholm en dag tidigare för att möta upp min kära Annika. En av mina personer. Om tunnelbanorna plötsligt står stilla eller alla lampor slocknar så är det antagligen vi som har lyckats med något fanstyg. Vi kommer bege oss ut till något ställe där vi aldrig varit förr, där det kommer finnas många som vi känner från studentlivet och fler studenter som vi kan lära känna.

 

Nu kan det ju vara svårt att hålla en diet (som den jag påbörjat) under såna här omständigheter. Men jag har fixat färdkost. Jag bakade nämligen muffins igår. Vetemjölsfria och sockerfria muffins!

 

Här har ni receptet:

 

12 st muffins (ganska stora)

5 dl mandelmjöl

55 g smält smör

1 tsk matsoda (som bakpulver fast utan stärkelse, bara natriumbikarbonat alltså)

1/4 tsk salt

1/4 tsk muskot (jag tog kardemumma)

0,8 dl honung

0,8 dl SCD yoghurt

1 tsk vaniljexktrakt (finns att köpa i hälsobutiker)

2 ägg

2,5 dl blåbär (eller för all del, ta vilka bär eller annat skit om ni vill)

 

Blanda alla ingredienser utom bären i en matberedare (det gick så jävla snabbt att baka så jag blev lycklig). Varva smeten och bären i muffinsformerna, så där så det ser mysigt ut. Smäll in dem i ugnen i 15-20 minuter, eller mer om de inte stelnat. Det där får ni avgöra i samråd med en tandpetare. Ugnen ska vara ungefär 170 grader varm innan muffinsen vill gosa där inne.

 

Så där jag mina kära vänner! Hoppas att ni får en fin helg. Ta vara på er själva. Stressa inte upp er. Ring en gammal vän eller någon ni bryr er väldigt mycket om och berätta det för dem. Läs en bra bok. Ta en promenad om ni förmår. Krama om er själva extra mycket eftersom ni är starka som klarar er igenom all skit dag ut och dag in. Vi har nog någon form av superkraft inom oss. Vilket gör oss till superhjältar. Och det är ju aldrig fel att vara en superhjälte. Och som någon smart person tydligen har sagt - Även hjältar behöver skita.

 

Så kram på er!

Alfred: Why do we fall sir? So that we can learn to pick oursleves up.

Jag hamnade en snabb sväng in på dåliga tankar. Tankar som att jag inte borde försöka hitta mig en karl, eftersom det vore orättvist mot honom att behöva handskas med min sjukdom. Orättvist mot mina framtida barn att behöva handskas med den. Eftersom jag vet att det inte enbart är smärtsamt för mig att gå igenom allt, utan även för mina närmaste. De som ser en lida och som står hjälplösa inför det. Som måste dra det tunga lasset hemma eftersom jag inte kan. Inte för att jag har tänkt hamna där igen, men för att man aldrig vet.

 

En bra sak med mina dåliga tankar är att jag har lärt mig att dela med mig av dem rätt snabbt. Till folk som lyssnar och som förstår. Som kommer med rätt ord vid rätt tillfällen. Så jag berättade för min kompis Annika om hur jag kände och hon sa precis det jag behövde höra:

 

 

Då var min lillasyster konfirmerad. Konfirmationen tog inte allt för lång tid, och jag kände mig fånig som nästan höll på att börja gråta där i kyrkan. Men prästens prat om tunga tider och att ta sig upp igen gjorde verkligen att jag måste bita ihop för att hålla tillbaka tårarna.

 

Jag har aldrig varit mycket för kyrkan. Jag tror liksom inte på det där. Men jag kan förstå folk som går till kyrkan. Som finner tröst där. Jag kan verkligen förstå det. Jag har inte gjort det tidigare, men efter idag kan jag det.

 

Efter kyrkan vad det dags för släktkalas. Och jag har egentligen inte alls tyckt om släktkalas efter att jag blev diagnostiserad eftersom folk ställde så mycket frågor. Och jag ville inte fokusera på min sjukdom under kalas utan ville bara fira och ha kul, få känna mig som alla andra. Idag ställde folk inte frågor. Och det var himla skönt. Jag fick äta mitt egna och kunde bara ha det trevligt med alla andra.

 

Äh, jag kommer inte på något fint att avsluta med. Det tog helt slut på tankar. Nåja, i morgon börjar en ny vecka och under helgen åker jag till Stockholm för att träffa fina vänner och bara ha det kul. Jag kan verkligen behöva kul just nu.

 

Nu film. Ha det bra kära ni.

 

Jag tänker bli frisk. Tillslut.

Jag var på BodyCombat idag (kampsportinspirerad konditionsträning). Vi sparkas och slåss i luften mot en låtsas motståndare när vi kör. Jag brukar låtsas att Crohns är en person och att jag verkligen slår skiten ur honom. För hur positiv jag än är, hur mycket jag än knuffar bort alla negativa känslor kring sjukdomen. Hur mycket jag än försöker mota bort den så finns den ändå där. Den där ilskan över att just JAG har råkat ut för det här. Så jag slår skiten ur crohns. Och fan vad jag mår bättre efteråt.

Igår hade jag en dålig diet dag. Jag ville verkligen skita i den och bara äta allt jag kom över. Sen ramlade jag in på en blogg skriven av en tjej med ulcerös kolit. Hon hade blivit tvungen att få stomi (min största rädsla). På något sätt lyckades hon ändå låta positiv och glad. Ha kvar glädjen till livet. Jag grät en skvätt, men visste inte riktigt varför. Men jag fick en ny kick för dieten i varje fall. Inget illa menat mot de som har stomi, men jag vill verkligen inte hamna där.

 

Om ni vill läsa: http://kloss.blogg.se/uc/

 

Sen kom jag över en annan läsbar blogg. Skribenten dog tyvärr här för någon dag sedan. Det är en pappa vars dotter har crohns och han har ägnat stor tid till att finna svar och alternativa vägar: http://crohnsdad.com

 

 

Efter en och en halv vecka börjar jag få ordning på magen. Jag visste att det skulle bli en svacka i och med att jag började på den men nu är det ordning på den. Nu känns det lite som när jag ännu var frisk (inte för att jag kommer ihåg det så bra). I stället för att skita 500 gånger per dag är det nu en gång per dag som gäller. Inget magknip, inga gaser, bara lugn. Förhoppningsvis så fortsätter dagarna på samma sätt.

 

Tummen upp!

Listan kan egentligen göras oändligt lång. Listan på negativa känslor som antagligen dykt upp hos oss alla, ett flertal gånger, mer eller mindre. Och med all rätt. Det är verkligen inte de roligaste sakerna vi får vara med om. Kroniska diarréer, magsmärtor, den extrema tröttheten, oron att inte hinna till toaletten i tid. Och inte nog med det, även piller, sprutor, förnedrande undersökningar och i vissa fall jobbiga operationer.

 

Och var får vi vårt hopp ifrån? Läser man på hemsidor med information med sjukdomen så står det i princip att man helt enkelt får lära sig att leva med det. Men i mitt fall var det en klen tröst när jag behövde riktigt hopp. Det kändes som att de sa till mig att det är bättre emellan åt men att jag kan räkna med att det kommer bli värre igen. Och jag vill inte gå omkring och vänta på att det ska bli värre igen.

 

Många av er är nog bekanta med det här stället. Inte specifikt det här stället. Men vårt andra hem sjukhuset.

 

Inte nog med att vi har det tungt som det är. Vi lever också i ett samhälle där man inte pratar om sånt här. Det är väldigt sällan som det är okej att prata om bajs, skit, sånt som luktar illa. Så hur ska man våga synas? Hur ska man våga stå upp för sig själv? Jag vågade inte gå till sjukhuset på två år för att jag var rädd för att folk skulle börja tycka illa om mig. Jag sökte inte hjälp förrän jag inte kunde handla längre. Jag var så rädd att folk skulle titta snett på mig för att jag skiter mer än andra. En enkel sak som att teckna en försäkring blev ett problem. Att arbeta är ett problem. Att gå och handla kan vara ett stort problem.

 

Så där. Nu är listan med det jobbiga uppradat. Ni känner nog igen er, många i varje fall. Nu ska vi vända på pannkakan. Eller, jag kan inte vända på er pannkaka, det är en sak ni måste göra själva. Men jag vänder min egen pannkaka nu.

 

Jag är starkare nu. Jag är mig själv nu. Jag bryr mig inte om vad andra tycker, jag skiter när jag måste skita och om folk stör sig på det eller tycker att det är äckligt så är det faktiskt inte mitt problem. Det är deras.

 

Jag tar tillvara på små tillfällen och gör små saker bara för att göra mig själv glad (tar en promenad i regnet mitt i natten, eller köper en bukett rosor till mig). Jag lyfter vardagen till en ny nivå och har jäkligt kul inne i mitt huvud. Jag försöker göra vardagssaker till ett äventyr (leker kemist när jag gör yoghurt).

 

Jag är mer selektiv då det kommer till mina vänner. Jag umgås med dem som gör mig gott. Som ger mig energi. Som jag kan vara mig själv mig och som alltid accepterar mig. Jag umgås med sådana personer som gör mig glad, och som alltid ger tillbaka.

 

Jag tar hand om mig själv och min kropp på ett sätt som jag inte skulle ha gjort om jag inte hade blivit sjuk. Jag äter hälsosamt nu och jag tränar. Jag tar hand om mig inifrån och ut.

 

Jag känner mina känslor. Jag låter mig vara arg, riktigt arg, när jag behöver det. Men jag har också lärt mig att ta mig upp snabbt. Jag har fått ett annat perspektiv på saker och ting. Jag har mer tålamod nu. Både med mig själv och andra.

 

Jag har blivit en bättre människa, i mina egna ögon. Men jag jobbar mycket med mig själv. Varje dag. Jag tänker goda tankar om mig själv varje dag. Jag föreställer mig att jag blir frisk, varje dag. Med min diet, så börjar jag om varje dag (jag peppar mig själv varje dag så som jag gjorde dag 1, för att inte glömma bort och i misstag äta en kaka eller något).

 

Jag försöker också göra någonting bra av min sjukdom. Om jag kan hjälpa en annan människa med mina erfarenheter, då kanske det inte är så dumt trots allt. Om jag kan inspirera andra, då känns det lite bättre. För mig.

 

 

Okej, nu till det jag egentligen vill säga. Här har ni några saker som jag brukar göra när allt känns förjävligt, som får mig att må bättre.

 

1. Jag är riktigt arg/ledsen/besviken. I en timme eller två och om det behövs en dag eller två. Jag brukar ta en paus från allt och koncentrera mig på att få ut den känsla som jag känner riktigt starkt.

 

2. Jag skriver ner hur jag känner. Lyssnar på musik som bekräftar min känsla. Ser på filmer som får mig att gråta eller som gör mig arg.

 

3. Jag pratar med folk om hur jag känner och varför efter att jag fått ur mig känslan. Det kan vara mamma eller en av mina närmsta vänner. De som varit med från början och som vet vilken berg- och dalbana jag egentligen sitter i.

 

4. Jag bestämmer mig för att sluta vara arg och lämnar det bakom mig. Då fokuserar jag på att göra sånt som gör mig glad eller nöjd. Det kan vara att städa rummet, arbeta med någon uppsats, ta en promenad, köpa blommor till mig, bygga ett fort, se en rolig film, lyssna på peppande musik. Vad som helst. Den låt som brukar spelas rätt aktivt då är drop the world (lil wayne och eminem) eftersom den har både ilska i sig och ett litet "fuck you jag kommer ta mig igenom det här ändå".

 

Nu en liten fråga till er (okej två då): Vad brukar ni göra för att ta er upp igen? Hur får ni jorden att snurra trots allt det dåliga?

 

 

SCD har hjälpt många personer med olika mag- och tarmsjukdomar och är framställd främst för personer med Crohns, ulcerös kolit, celiaki (glutenintolerans), divertikulit (infekterade tarmfickor?), cystisk fibros och kronisk diarré. De tillåtna livsmedlena i dieten baseras på dess kemiska struktur. Kolhydrater klassificeras genom sin molekylstruktur (monosackarider, disackarider och polysackarider). Dieten är sockerfri (socker är en disackarid), laktosfri (laktos är en disackarid), sädesslagfrivoch stärkelsefri (stärkelse är en polysackarid).

 

Monosackarider (enkel sockerart, grundenheter i kolhydrater) är de kolhydrater som är tillåtna i dieten eftersom de har en enda molekyl struktur. Disackarider (dubbla molekylder) och polysackarider (kedje molekyler) är inte tillåtna, dessa kallas komplexa kolhydrater. Komplexa kolhydrater (inte lättsmälta) måste brytas ner för att kunna absorberas. I kroppen hos en person som inte kan bryta ner dessa effektivt börjar bakterier att blomstra (overgrow, hittar inget bra svenskt ord, men bakterier och jäst i tarmen "överväxer"). Bakteriell överväxt skapar en kedjereaktion, eftersom bakterierna skjuter ut gifter och andra syror skapar det irritation i tunntarmens celler, som skadar dem, som i sin tur leder till problem med att absorbera mat vilket leder till ännu mer problem med att bryta ner mat osv osv.

 

Tänk er bakterierna som små människor, som exempelvis i ett sims spel. Om era simsgubbar äter bra mat mår de bra och gör bra saker. Om de däremot enbart får dålig mat så kommer de bli feta, fisa och svettas jättemycket och bli på dåligt humör och gör dåliga saker. Fisar och svett luktar illa, vilket gör att hela miljön blir sämre. Alla blir på dåligt humör.

 

Meningen med kosten är att svälta ut dessa bakterier och återställa balansen i tarmen genom att ta bort de födoämnen som dessa bakterier lever på.

Källor: breakingtheviciouscycle, wikipedia,  scdlifestyle

 

Historia
Det här är ingen ny diet. Idén kommer urpsrungligen från Dr Samuel Gee som 1888 (!) publiserade en rapport med observationer av personer som var intoleranta mot stärkelserik mat, ris och sädesslag. 1920 arbetade Dr Sydney Haas som barnläkare i New York. Under början av sin karriär stötte han på en hel del fall med glutenintolerans, som på den tiden ofta resulterade i död. Han kom fram till att dessa barn klarade av frukter, vissa grönsaker  och mjölprotein. I början av behandlingen använde han mogna bananer med prickar på skalet. 1951 hade Dr Haas behandlat mer än 603 barn med glutenintolerans - 370 fall studerades intensivt - han botade mer än 98% av dessa. Han publicerade sina studier i den medicinska boken the management of Celiac Disease. I den boken refererad han sitt protokoll som "the specific carbohydrate diet". 

1960 led Judy Gottschall, åtta år, av allvarlig ulcerös kolit. Under tre år besökte hon sjukhuset flera gånger och tillslut var tillståndet så allvarlig att en operation blev inbokad. Hennes mamma Elaine Gottschall kände sig hjälplös och förkrossad av dotterns tillstånd. Doktorn påstod att det var Elaine som orsakat dottern all smärta, eftersom man på den tiden skyllde ulcerös kolit på mödrarna. Trött, arg och upprörd tog Elaine med sig Judy hem. En vän var på väg hem till Elaine som stöd, då hon på vägen mötte en bekant som kände någon med liknande problem som Judy, dessa problem hade blivit botade av någon Dr Haas. Elaine letade upp denna Dr Haas, som då var runt 90 år. Han var den första som frågade Elaine vad hon gav för mat till dottern. Han introducerade dem för SCD. Och sakta men säkert så blev dottern bättre. Efter 18 månader hade Judy återhämtat sig rejält. Elaine hörde om andra mammor vars barn hade liknande symtom som Judy, och presenterade SCD för dem. Till slut, efter att ha sett och hört om så mycket lidande dessa sjukdomar skapade började Elaine att studera, 47 år gammal. Hennes främsta mål var att ta reda på hur dieten fungerade. Hon läste matte och biologi, efter sin "undergraduate degree" i biologi fokuserade hon på matsmältningsområdet. Hon forskade senare i förändringarna som sker i tarmväggen i inflammatoriska tarmsjukdomar.

Källa: Recipes for the specific carbohydrate diet av Raman Prasad s. 12-13

 

Maten
Dieten kan kallas biologisk korrekt eftersom den tillåter livsmedel som den tidiga människan åt, det vill säga sådan mat som människor åt innan jordbruket. Den kost som vi utvecklats till att äta i miljontals år är övervägande bestående av kött, fisk, ägg, grönsaker, nötter och frukter. Den moderna kosten bestående av stärkelse, spannmål, pasta, baljväxter och bröd har konsumerats i enbart 10.000 år. Under de senaste 100 åren har ökningen av komplexa sockerarter och tillsatser i födan lett till en enorm ökning av hälsoproblem (tarmstörningar, fetma, störningar i hjärnans funktion). Detta kan ses som ett tecken på att vi inte är anpassade att äta denna kost, eftersom våra kroppar inte hunnit anpassa sig helt efter den.

Källa: Breakingtheviciouscycle (länk ovan)

Legal/Illegal
Kött och fisk - lagligt kött är exempelvis fågel, fisk, nötkött lamm och skaldjur medan processerat kött så som korv, snabbmat och det mesta rökt kött och fisk är olagligt

Grönsaker - Lagligt: De flesta färska och frysta grönsaker, samt morötter, broccoli, lök, tomat, squash och många andra. Konserverade grönsaker. Olagligt: potatis, jams och andra stärkelserika rotfrukter. Förpackade grönsaker med tillsatt socker eller konserveringsmedel.

 

Frukter - Lagligt: färsk eller frysta frukter utan tillsatt socker som exempelvis bananer (mogna med prickar på skalet), äpplen, päron med mera. Torkad frukt utan tillsatt socker eller konserveringsmedel. Olagligt: konserverad frukt med tillsatt socker eller konserveringsmedel. Torkad frukt med tillsatt socker och konserveringsmedel

 

Spannmål - Lagligt: spannmål inkluderas inte i dieten. Olagligt: spannmål, bröd, ris, pasta, flingor och andra produkter med korn

 

Mejeriprodukter - Lagligt: SCD yoghurt, naturliga ostar där vasslen tagits bort och laktosen är "cured" exempelvis cheddar, colby, havarati, monterey jack, parmesan, swiss och andra. Dry curd cottage cheese och smör. Olagligt: mjölk, mjukost, färska ostar som mozzarella och ricotta. Ostar med tillsatser och färgämnen. Mjölprodukter som glass och margarin.

Oljor - Lagligt: matlagningsoljor (de med spannmål inkluderade) som olivolja med mera. Olagligt: matlagningsoljor med tillsatsämnen.

 

Källa: Recipes for the specific carbohydrate diet av Raman Prasad s. 17
Här kan ni kolla vilka livsmedel som är tillåtna och otilllåtna om ni är osäkra: Lista över livsmedel

 

 

När jag började tog jag kontakt med Jordan och Steve (scdlifestyle) för att då en gratis introguide. De skickar regelbundet mail med fakta och information. Jag tog också kontakt med Jay aka crohnsboy som både har en blogg och en hemsida (lite röriga men med mycket bra information) som skickade ett dokument med sina tankar kring det hela www.crohnsboy.com. Jag har även beställt hem en receptbok eftersom det kan vara rätt skönt i början och planerar att beställa hem breaking the vicious cycle eftersom det nog ger en djupare förståelse för det hela.

 

Hoppas att det här hjälper er att förstå dieten bättre! Over and out.

(Jag är gladare nu, och inte alls bitter längre. Thumbs up!)

 

Men idag måste jag. För att få det ur mig, för att kunna gå vidare som samma glada person efter det.

 

Idag hatar jag min sjukdom.

 

Inte för att den är speciellt aktiv, men för att den är där. För att jag inte kan stiga upp på morgonen när jag är trött och hungrig och bara ta en smörgås. För att jag inte kan åka iväg med mina vänner och käka en bakfyllepizza. För att den ständigt är närvarande trots att den är inaktiv. För att jag ALLTID måste tänka på den. För att den påverkar min självkänsla.

 

Så där ja. Nya tag.

 

(jag är trött, jag är alltid grinig när jag är trött) (ett SCD inlägg kommer senare).

Dag 6 alltså. Snart en vecka. Fan vad stolt jag är över mig själv! Jag har bara ätit sådant som är SCD legal food. Däremot kan jag väl lugnt och ärligt erkänna att jag har varit dålig på att äta "lätt" kost i början och dessutom slarvade jag ju med introdieten också. Jag åt puréer och soppor i tre dagar och den fjärde dagan övergick jag till ett mål som var mer matigt.

 

Jag tror däremot att jag under början av nästa vecka kommer göra om introdieten eftersom jag slarvade med den i början. Hur som helst, efter 6 dagar är det rätt svårt att säga om dieten hjälper eller inte, det är nog först efter en månad eller så som man märker de största skillnaderna. Men i övrigt har det väl gått så här:

 

Dag 1: trött pga att jag inte åt tillräckligt mycket + begynnande virusinfektion (förkylning)

Dag 2: Fortfarande trött och kramper i magen (die off, naturligt inslag i början av dieten)
Dag 3: Kramper och ännu tröttare (pga förkylning). Inte uppblåst längre som jag brukar vara, inte ens efter måltid.
Dag 4: En riktigt bra dag med energi, inga kramper och ingen uppblåsthet.

Dag 5 (igår): Slarvade jag och åt nötter och kräftor (egentligen för tidigt att ta in det i dieten nu). Hade däremot mycket energi och var inte uppsvullen förrän på kvällen efter nötterna och kräftorna (för mycket salt på en gång tror jag).

 

Den största skillnaden som jag ser redan nu är då min mages "utseende". Jag ser inte gravid ut efter att jag har ätit längre. Jag är fortfarande svullen runt magen, eller hur man nu ska förklara det. Svullen men inte gravidliknande svullen. Förstår ni? Lite svullen men inte så att magen står ut, äh jag vet inte hur jag ska förklara.

 

Igår blev yoghurten klar också. Jag har ingen aning om vi gjort rätt. Konsistensen är underlig (antagligen på grund av något misstag vi gjort) men den både luktar och smakar yoghurt. Den var en riktigt god frukost i morse kan jag säga!

 

 

God morgon alla fina crohnsare, snart ska jag bege mig till jobbet, glöm inte bort att ni är awesome!

 

 

Jag får väl ta och erkänna. Jag kanske inte går 100% inför intro dieten (lär få ångra det senare) eftersom jag faktiskt inte mår så dåligt. Däremot använder jag mig främst av de ingredienser som finns i introdieten. Och det jag äter nu de första dagarna är olika slags soppor/puréer, ägg och banan. Och en massa, massa vatten. Jag äter förståss enbart sådant som är tillåtet i dieten (om jag inte av misstag missat något)(ruccolan fick inte vara med, jag trodde det var spenat).

Jag har även köpt ingredienser till SCD yoghurten och en yoghurt maskin. Så på torsdag ska jag och en kompis laga yoghurt för hela slanten.

Jag måste säga. Jag kände mig så fruktansvärt stolt när jag handlade en massa nyttigt. Jag var inte alls avundsjuk på mamma och pappa som satt och åt chips (som jag annars älskar). Jag hade inga problem att hålla mig från kakorna på jobbet heller. Jag var så glad för att jag fick experimentera i köket. Jag är så glad över att jag är här just nu.

Däremot, för att ta upp något som gör mig lite upprörd, blev jag väldigt besviken på min pappa. I stället för att peppa mig i mitt försök att bli frisk och må bra, så beter han sig som att det är jobbigt att jag inte äter det som alla andra äter. Att jag inte äter vanlig yoghurt i stället för att göra min egna. Och jag skulle gärna förklara för honom, men han lyssnar ju inte. Ja, det är synd. Men så får det vara, han vänjer nog sig han också.

Summan av kardemumman: Jag är väldigt stolt över mig själv.

Jag hämtade min bok igår. Min bok med recept till SCD dieten. Dessutom har jag hunnit läsa mig in på allmän fakta kring dieten och jag måste säga att jag numer förstår min sjukdom lite bättre. Vad som händer i kroppen när jag äter mat som jag inte borde äta, och så där. Sånt som jag egentligen hade velat höra från min läkare. Men bättre sent än aldrig, eller hur? Dessutom tror jag inte att jag mentalt hade kunnat hantera informationen om jag fått den från min läkare, och dessutom skulle jag ha glömt bort informationen eftersom ett stort jävla KRONISKT SJUK var den enda information som min hjärna just då hakade upp sig på.

 

Hur som helst. Jag har insett att jag gillar ursäkter alldeles för mycket. Ni vet de där "jag tar det sen", "jag försöker lite lätt nu, och sen om 3 månader då börjar jag på riktigt". Jag skulle nog högst antagligen kunna hitta på 150 ursäkter till att INTE börja med dieten. Men det finns inga ursäkter som väger upp. Det finns verkligen inga godtagbara ursäkter.

 

Jag skulle inte kunna påstå att jag är jättesjuk. Men jag vill faktiskt vara jättefrisk. Inte lite lätt frisk just nu. Jag vill kunna känna att jag kan göra vad jag vill, utan undantag. Jag vill kunna göra allt det där.

 

Så nu handlar ju allt om inställning. Min inställning till det här har varit "Det här är skitbra, det ska jag testa!... senare". Jag har stundvis tvivlat på min själv. Tänkt att jag måste förbereda mig mentalt ordentligt. Jag har inte riktigt varit beredd att lämna bröd och kakor och allt sånt bakom mig.

 

Men när jag vaknade upp i morse, då kände jag att det var dags. Det finns, som sagt, inga godtagbara ursäkter längre. Jag har allt jag behöver. Det enda jag behöver är att bestämma mig. Och nu har jag bestämt mig. Lagt upp en plan, känt efter och det känns mer än rätt.

 

Jag kommer skriva ett kontrakt med mig själv. Se det som en av mina tuffaste utmaningar någonsin (jag älskar utmaningar) och se till att jag får något roligt om en månad NÄR jag har lyckats med denna utmaning. Mitt delmål är en månad och min prestent till mig själv. Sen nästa delmål och nästa och nästa, tills det blir vardag och jag slipper kämpa för det längre.

 

Jag gör det här för mig, men även för ER. Om det här fungerar för mig, då kan det fungera för er också. Jag testar, så kan ni haka på om ni vill och känner er redo.

 

Önska mig lycka till!

På festivalen fanns det fina citat överallt. Ett jag kom över som jag tycker att alla ni ska tänka på är detta citat:

 

Även hjältar behöver skita

Jag är trött men glad. Jag hade tänkt skriva ett längre inlägg, men katten valde att vara supermysig just precis nu så det får vänta.

 

kram på er