Humira-dag!
Då var det dags igen. Att ta den där sprutan. Det är mycket lättare nu, när jag har bytt. Humira finns ju både som penna och som spruta, men jag fick alldeles för mycket ångest av den där pennan.
När jag ska ta min spruta, då brukar jag sätta igång lite lugna låtar (inte för att jag ens hinner lyssna på en hel låt) och sedan brukar jag sätta mig till rätta i min bekväma skrivbordsstol. Jag låter mig själv komma till ro, och det får ta den tid det tar, att ta sprutan. Ingen stress, ingen ångest.
Det är mycket bättre nu, jag fasar inte längre för dagen jag måste ta spruta.
---
Hur är det annars då? Det är ju så klart upp och ner. Men för det mesta är det bra. Jag har ju inte en särskilt aggressiv chrons så det är lugnt. Lite magvärk nu och då är ju sådant jag får leva med, men det är hanterbart. Det värsta är väl att mitt operationssår från i somras inte vill läka igen ordentligt (note to self: boka in en jävla sjukhustid för satan!).
Jag lever däremot inte så som jag borde leva med tanke på vad min kropp klarar och inte klarar av. Jag äter inte helt 100% "rätt" och jag festar rätt så mycket.
Då det kommer till maten så har jag fortfarande svårt att veta vad jag klarar och inte klarar av. Jag undviker råa grönsaker, dricker inte mjölk och försöker så långt det går att inte få i mig mjöl. Men det är svårt att äta det som är rätt för mig när vi är tre personer i hushållet som alla har olika matvanor. Vi äter ju gemensamt och då blir det sådan mat som alla gillar. Dessutom har jag dålig fantasi. Är dålig på att komma på vad som är bra för mig som jag kan äta i stället för en macka till frukost.
Det jag tycker är svårt är också att äta rätt när jag reser. Jag reser rätt ofta hem till ön ändå. Och den mat som man kan köpa snabbt innehåller ju oftast mjölk eller mjöl. Hamburgare - bröd, olika smörgåsar med röror på - mjölk och mjöl, osv osv. Annars är det påsar med nötter, och det klarar jag inte heller av.
Och det som är värst, som jag gör alldeles för ofta, det är allt festande. Pjuuh.
Men jag har tänkt på saken. Jag mår ändå relativt bra nu, och ska jag verkligen hålla på och trippa på tå och vara rädd för att leva bara för att jag kanske hamnar in i ett skov igen. Eller ska jag passa på att leva och samla på mig minnen eftersom jag vet att jag ändå kommer hamna in i ett skov igen?
Jag passar hellre på och lever nu. Jag vet ju hur det är att ligga där på soffan med diverse smärtor, alltid beredd på att springa till toaletten. Jag vet hur där är när kroppen inte klarar av att ta upp näring eller att hålla maten. Jag vet hur det är att inte orka. När varje dag är en kamp. Jag vet allt det där. Jag kommer hamna där igen. Därför vill jag samla mina minnen nu. Leva och njuta!
Om så bara av att kunna ta en lång promenad!
När jag ska ta min spruta, då brukar jag sätta igång lite lugna låtar (inte för att jag ens hinner lyssna på en hel låt) och sedan brukar jag sätta mig till rätta i min bekväma skrivbordsstol. Jag låter mig själv komma till ro, och det får ta den tid det tar, att ta sprutan. Ingen stress, ingen ångest.
Det är mycket bättre nu, jag fasar inte längre för dagen jag måste ta spruta.
---
Hur är det annars då? Det är ju så klart upp och ner. Men för det mesta är det bra. Jag har ju inte en särskilt aggressiv chrons så det är lugnt. Lite magvärk nu och då är ju sådant jag får leva med, men det är hanterbart. Det värsta är väl att mitt operationssår från i somras inte vill läka igen ordentligt (note to self: boka in en jävla sjukhustid för satan!).
Jag lever däremot inte så som jag borde leva med tanke på vad min kropp klarar och inte klarar av. Jag äter inte helt 100% "rätt" och jag festar rätt så mycket.
Då det kommer till maten så har jag fortfarande svårt att veta vad jag klarar och inte klarar av. Jag undviker råa grönsaker, dricker inte mjölk och försöker så långt det går att inte få i mig mjöl. Men det är svårt att äta det som är rätt för mig när vi är tre personer i hushållet som alla har olika matvanor. Vi äter ju gemensamt och då blir det sådan mat som alla gillar. Dessutom har jag dålig fantasi. Är dålig på att komma på vad som är bra för mig som jag kan äta i stället för en macka till frukost.
Det jag tycker är svårt är också att äta rätt när jag reser. Jag reser rätt ofta hem till ön ändå. Och den mat som man kan köpa snabbt innehåller ju oftast mjölk eller mjöl. Hamburgare - bröd, olika smörgåsar med röror på - mjölk och mjöl, osv osv. Annars är det påsar med nötter, och det klarar jag inte heller av.
Och det som är värst, som jag gör alldeles för ofta, det är allt festande. Pjuuh.
Men jag har tänkt på saken. Jag mår ändå relativt bra nu, och ska jag verkligen hålla på och trippa på tå och vara rädd för att leva bara för att jag kanske hamnar in i ett skov igen. Eller ska jag passa på att leva och samla på mig minnen eftersom jag vet att jag ändå kommer hamna in i ett skov igen?
Jag passar hellre på och lever nu. Jag vet ju hur det är att ligga där på soffan med diverse smärtor, alltid beredd på att springa till toaletten. Jag vet hur där är när kroppen inte klarar av att ta upp näring eller att hålla maten. Jag vet hur det är att inte orka. När varje dag är en kamp. Jag vet allt det där. Jag kommer hamna där igen. Därför vill jag samla mina minnen nu. Leva och njuta!
Om så bara av att kunna ta en lång promenad!
