Sofia

Jag har mått sämre på senaste. Det måste jag erkänna. Inte så där "måste springa på toaletten heeela tiden" dåligt. Men jag har ont. Tur att jag inte är den som låter det förstöra för mig. Jag måste bara börja äta lite bättre mat så löser det sig, förhoppningsvis.

Sen har jag inte varit särskilt glad på den senaste tiden. Och vet ni vad jag gjorde? Jag gjorde det jag gör bäst. Jag flyr från mina problem. Inte på det där "stäng ute resten av världen och hoppas att allt löser sig medan jag är borta". Utan mer på ett "Fuck this shit, jag behöver rum att andas och tänka" sätt.

Jag har inte riktigt känt mig som mig själv, och då åkte jag till den personen som antagligen känner mig bäst. Min kusin. Och här kan jag lugnt säga att jag fått en liten reality-check och helt plötsligt känner jag att jag duger precis som jag är igen. Min stil, min musiksmak, jag - både med och utan smink. Jag helt enkelt.

Jag är inte riktigt redo att åka tillbaka till Sverige än, så jag åker hem till Åland. Hem till de där personerna som vet vem jag är på riktigt som jag inte behöver vara någon annan än mig själv med. En veckas reality-check borde räcka för att jag ska kunna rock the shit out of sweden later.

Dessutom tror jag att psykiskt vålmående är grunden för fysiskt välmående. Att min kropp mår sämre är kanske inte så konstigt om jag mått dåligt på insidan, och nu när jag mår bra på insidan igen så tror jag att min kropp snart mår bra igen.


When it got too heavy I put my burdens aside so I could pick the world up and I'ma drop it on your fucking head.

Hej hallå!

Ja man ska verkligen inte ropa hej, jag som berättade om hur bra jag mår nu för tiden fick idag ett riktigt, ja vad ska man kalla det, anfall? Nej men. Under träningspasset fick jag väldigt ont i magen, vilket i mina fall brukar leda till väldigt ont i ryggen.. som i sin tur leder till spykänslor. Jag fick avbryta passet men det var inte så länge kvar så det gjorde inget. Efter en varm dusch hemma så var det lugnt igen.

Efter det trallade jag och min rumskompis Johanna iväg till biografen och såg på Sherlock Holmes 2. Det var faktiskt riktigt bra tyckte jag!

Den slutade sent och promenaden hem i den friska luften gjorde mig inte direkt särskilt trött. Så nu tänker jag begrava mig i en bok om näringslära och slänga igång lite vettig musik.

Tack och god natt!


Glasögonen är på plats för nattens läsning. Dock kör jag en mer avslappnad stil i form av rutiga pyjamas byxor och ett svart linne. Fashion. Dessutom minus sminken, örhängen och den faktiskt fixade frisyren... ja, ungefär så. Det är alltså bara glasögonen som stämmer överens med bilden, och att det faktiskt är jag då.

Då var det dags igen. Att ta den där sprutan. Det är mycket lättare nu, när jag har bytt. Humira finns ju både som penna och som spruta, men jag fick alldeles för mycket ångest av den där pennan.

När jag ska ta min spruta, då brukar jag sätta igång lite lugna låtar (inte för att jag ens hinner lyssna på en hel låt) och sedan brukar jag sätta mig till rätta i min bekväma skrivbordsstol. Jag låter mig själv komma till ro, och det får ta den tid det tar, att ta sprutan. Ingen stress, ingen ångest.

Det är mycket bättre nu, jag fasar inte längre för dagen jag måste ta spruta.

---

Hur är det annars då? Det är ju så klart upp och ner. Men för det mesta är det bra. Jag har ju inte en särskilt aggressiv chrons så det är lugnt. Lite magvärk nu och då är ju sådant jag får leva med, men det är hanterbart. Det värsta är väl att mitt operationssår från i somras inte vill läka igen ordentligt (note to self: boka in en jävla sjukhustid för satan!).

Jag lever däremot inte så som jag borde leva med tanke på vad min kropp klarar och inte klarar av. Jag äter inte helt 100% "rätt" och jag festar rätt så mycket.

Då det kommer till maten så har jag fortfarande svårt att veta vad jag klarar och inte klarar av. Jag undviker råa grönsaker, dricker inte mjölk och försöker så långt det går att inte få i mig mjöl. Men det är svårt att äta det som är rätt för mig när vi är tre personer i hushållet som alla har olika matvanor. Vi äter ju gemensamt och då blir det sådan mat som alla gillar. Dessutom har jag dålig fantasi. Är dålig på att komma på vad som är bra för mig som jag kan äta i stället för en macka till frukost.

Det jag tycker är svårt är också att äta rätt när jag reser. Jag reser rätt ofta hem till ön ändå. Och den mat som man kan köpa snabbt innehåller ju oftast mjölk eller mjöl. Hamburgare - bröd, olika smörgåsar med röror på - mjölk och mjöl, osv osv. Annars är det påsar med nötter, och det klarar jag inte heller av.

Och det som är värst, som jag gör alldeles för ofta, det är allt festande. Pjuuh.

Men jag har tänkt på saken. Jag mår ändå relativt bra nu, och ska jag verkligen hålla på och trippa på tå och vara rädd för att leva bara för att jag kanske hamnar in i ett skov igen. Eller ska jag passa på att leva och samla på mig minnen eftersom jag vet att jag ändå kommer hamna in i ett skov igen?

Jag passar hellre på och lever nu. Jag vet ju hur det är att ligga där på soffan med diverse smärtor, alltid beredd på att springa till toaletten. Jag vet hur där är när kroppen inte klarar av att ta upp näring eller att hålla maten. Jag vet hur det är att inte orka. När varje dag är en kamp. Jag vet allt det där. Jag kommer hamna där igen. Därför vill jag samla mina minnen nu. Leva och njuta!



Om så bara av att kunna ta en lång promenad!