Sofia

Att leva med Crohns

konsten att bli vuxen

Publicerad 2011-11-26 04:11:50 i Allmänt

Ska sanningen fram så vill jag inte lära mig konsten att bli vuxen. Av mina erfarenheter har det endast betytt att jag har behövt handskas med problem som jag önskar att ingen ska behöva handskas med. Jag har både varit huvudpersonen och den som stått utanför och sett hur andra mått dåligt.

Varför ska det behöva vara så här. Varför ska all denna smärta behöva finnas?

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Men ibland är det jävligt tungt.

When the top of the world falls on you

Publicerad 2011-11-18 17:47:49 i Allmänt

Sjukdom är någonting svårt. Det är svårt för alla inblandade. Det är svårt för omgivningen att veta hur den som mår dåligt vill bli behandlad, och det är svårt för den som är sjuk att vara tolerant mot omgivningen.

När jag mådde som sämst, då kunde hade jag ont varje dag i fyra månader. Inte hela dagen varje dag men fortfarande varje dag. Jag visste inte om jag klarade av att gå och handla. Jag försökte klara av skolan, och när jag inte hade skola så pendlade jag hem för att ta prover och göra tester på sjukhuset (6 timmars resa). På sidan av detta skulle jag leda en förening och försöka vara en bra flickvän. Jag kan lätt säga att jag inte skötte någon av de uppgifterna särskilt bra.

Så, hur ska man vara som vän för att finnas där och försöka förstå den som är sjuk?

Jag mådde ju dåligt i så lång tid (och då var det ändå en kort tid jämfört med andra med samma sjukdom som jag) och jag märkte att folk till slut tröttnade på att jag mådde dåligt hela tiden. Det måste jag ha förståelse för. Men det är väldigt viktigt att omgivningen försöker förstå att det inte är något som gör över hur som helst, och att det inte hjälper att "försöka vara positiv". Försök att tänka er in i den andres situation. Hur skulle det kännas för dig om du hela tiden måste ha en toalett i närheten, hur skulle du känna om du hade ont varje dag en längre period, hur skulle du känna om du knappt eller inte alls kunde lämna din egen lägenhet, inte ens för att tvätta eller handla mat. Hur positiv och glad skulle du vara då?

Jag försökte vara glad och positiv så mycket som jag kunde. Vilket resulterade i att folk blev lite irriterade över det, eftersom "jag borde vara upprörd och ledsen". Sen när jag var upprörd och ledsen då skulle jag rycka upp mig och försöka vara positiv. Mina känslor dög aldrig riktigt.

Det som hjälpte mig mycket var alla de vänner som ställde upp och fanns där när jag väl orkade ville göra något annat. De som körde mig till och från sjukhuset, som efteråt umgicks med mig och bara lyssnade på mig när jag berättade hur jag kände. Men jag försökte att ägna den tiden med mina vänner till att tänka på annat också.

Det finaste någon sa till mig under tiden var: Kom ihåg, Sofia. Det är okej att tycka synd om sig själv.

Det kommer vara tungt för dig som om din dotter/son/pojk- eller flickvän/kompis osv blir sjuk. Men försök att finnas där för dem hela vägen. Det är otroligt viktigt. Tillåt dem att vara ledsna och arga, tillåt dem att vara glada, tillåt alla känslor som finns där.

Allt för stor del av min tid spenderade jag på det där sjukhuset.

Men där emellan försökte jag göra sånt som jag kände för, sånt som gjorde mig glad. Här fick jag ett väldigt sug efter att gå barfota i sanden och doppa tårna i vattnet. Hade precis kommit från koloskopin, och Meli tog med mig till vattnet så jag fick gå barfota.

Sen en tid tillbaka

Publicerad 2011-11-06 19:20:25 i Allmänt

Det är kanske dags för ett nytt inlägg nu. Ett inlägg om hur jag mått den senaste tiden, och om vad jag gjort. Efter Azorerna började jag ju må bättre, och det har hållit i sig. Visserligen har jag haft mina dagar då jag mått sämre men jag får egentligen skylla mig själv för jag har kanske inte levt så som jag borde göra.

Att hålla mig till en diet har ju verkligen inte fungerat. Och efter sommaren då jag i princip inte gjorde någonting så har det blivit en hel del fester.

Jag har haft roligt. Fruktansvärt roligt. Jag har fått känna att jag lever, fått lära känna nya människor och jag har gjort sådant jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag har varit en sväng till Danmark, till Sensation White, det var underbart!

Men jag vet att jag inte kan fortsätta så här. Jag ska försöka att börja ta hand om mig bättre nu fram till julen. Det innebär ingen alkohol och börja följa min diet igen. Träna mer ska jag börja också. Stora ord så jag hoppas att det håller!

I morgon ska jag tatuera mig också! Spännande.

Om

Min profilbild

Sofia

Om vi bortser från faktumet att jag absolut är sämst på beskrivningar så kanske det här blir någorlunda bra. Jag är en rätt vanlig tjej på 21 år som bor i den lilla staden Eskilstuna, som ligger någonstans i Sverige. Jag är väldigt social och öppen, och för det mesta väldigt glad också. Jag är duktig på att sätta mig i konstiga situationer och brukar ofta slänga ur mig rätt dumma kommentarer. Hur som helst, denna blogg är ett ställe där jag skriver om hur det är att leva med sjukdomen Crohns. När jag fick diagnosen så sökte jag runt på internet och försökte hitta svar på mina frågor. Och förhoppningsvis kan någon i samma situation hitta svaret på deras frågor här.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela